thoughts #1

eftersom jag inte jobbar, är jag ju så kallad hemmafru. eller. egentligen inte.
men vi säger så, lite skämtsamt, när vår situation kommer till tals.
det är ju inte så vanligt nu för tiden, att bara den ene av de två i ett hushåll
arbetar. detta är ju ingenting vi kan göra något åt för tillfället. just nu väntar
vi bara på att få svar från, ja, de högre makterna. det är ganska krångligt sånt där,
fylla i pappren hit och dit, fixa läkarintyg, leta fram gamla brev som vi skickat
varandra, foton vi tog första gången jag var på besök... så många minnen.
jag brukar ibland tänka, att alla våra vänner som är tillsammans, har det så himla lätt.
de bara blir ihop, flyttar in tillsammans, kanske till och med köper en lägenhet,
far ut och reser titt som tätt... jag menar att det inte är mindre äkta än det jag och
sean delar. men NÄR sätts deras kärlek på prov så som min och seans gör?
hur ofta tänker de "tänk om vi inte blir godkända?" eller "tänk om jag inte får komma
tillbaka till vancouver efter att jag hälsat på i sverige?", "klarar vi 10 veckor
ifrån varandra?". KLART VI GÖR. kommer alltid att göra, också. för vi tror på oss
och på det vi har tillsammans. det jag menar är, att det är så självklart för alla andra,
att kunna vara tillsammans bara för att de är kära. ja, men vi är också kära,
det är bara det att det inte är lika självklart för oss. just av den anledningen att
jag kommer från sverige och sean kommer från kanada. då ska det helt plötsligt
vara mycket svårare.

men på något sätt vet jag än mer att det vi har är speciellt.
det kanske känns hemskt att skriva detta, men jag tror inte någon av de människor
jag varit kär i förut, skulle göra något sådant här som sean gör och har gjort för mig.
det har tagit sån oerhört lång tid att fylla i våra papper, kostat många tusenlappar,
ja, bara för att skicka in våran ansökan, vår advokat, alla foton vi har framkallat.

jag älskar honom för det. för han gör så att vi alltid kan vara tillsammans.

///

since i'm not working, i'm a house wife. or. not really. but we say it like that,
as a joke, when our situation gets brought up.
it's not that common nowadays, that just one of the two of a housing is working.
it's not something we can do anything about right now, we're just waiting for a
reply from the higher powers. it'spretty difficult, what we've done so far, fill out
forms here and there, get medical exams done, find old letters we sent each other
long time ago, photos we took the first time i was here visiting... so many memories.
sometimes i think, that all of our friends that are together, have it so easy.
they get together, move in together, maybe even buy an apartment together, they
travel every now and then... i'm not saying that it is less real than what sean and
i have together, but WHEN does their love get tested?
how often do they think "what if we're not getting approved?" or "what if i can't
come back to vancouver after i've been home in sweden?", "will we make 10 weeks apart?".
OF COURSE WE WILL. always. because we believe in us and in what we have together.
what i mean is, that it is so obvious for everyone else, that they can be together
just because they are in love.
it's just that it's not as easy for us. just because of the reason that i'm from sweden
and sean is from canada. then everything just gets so much more difficult.

but in some way, i know even more, that what we have is special.
it feels a bit mean to write this, but i don't think that anyone of the people
i've been with before, would do what sean does and have done for me.
it has taken such a long time to fill out all the papers, costed lots of thousands,
yes, even just to send in all the forms, our lawyer, all the photos we've developed.

i love him for that. because he is making us able to be together.



from when we went to mexico, january 2010.